Jag stod på en konferens i Oslo och någon ställde frågan rakt ut:
Hur kan Norge bli lika bra som Sverige på AI-bolag?
Bra fråga. Och som göteborgare som precis flyttat hem från Stockholm sitter jag på en parallell version av den: hur mäter sig Göteborg mot Stockholm? Och om vi nu redan är där — hur blir Stockholm bättre än Silicon Valley?
Jag tänker svara på alla tre samtidigt, för det är samma fråga.
Det är ett ekosystem, inte ett bolag
Stockholm fungerar för att det har hunnit fungera länge. Skype, Spotify, Stardoll-maffian, senast Sana. Internet- och dotcom-bolag har funnits där sedan slutet av 90-talet. Gamla finansgubbar med stora plånböcker är djupt inne i tech. Private equity-världen ligger tätt på. Det är ett helt ekosystem som har existerat i decennier.
Ta en av våra änglar som exempel. Han har investerat i över 30 bolag, varit med och byggt flera tidigare, har en exit i ryggen, har pengar — och framförallt återinvesterar han pengarna i ekosystemet. Det är där grejen sitter.
För det är en sak när bolag säljs och pengarna landar rakt i fickan på founders. Det är något helt annat när de pengarna kommer tillbaka in i nästa bolag. Eller ta norska Oljefonden: kronor från norsk olja som ligger i Tesla och andra utländska bolag. Det är fina avkastningar — men det bygger inte ett inhemskt ekosystem. Du måste investera i ditt eget.
Och när tio, tjugo, hundra såna här personer återinvesterar samtidigt så händer något: det startkapital som krävs för att komma loss blir plötsligt tillgängligt. Du kan sätta ihop en styrelse där någon redan tagit ett bolag från noll till femtio anställda. Någon som har gjort en exit. Någon som redan har kontakterna och vet hur man säljer en B2B-produkt till en stor kund.
Det här föder sig självt. Första fem bolagen går bra, säljs, talangen pumpas tillbaka i omsättning. Nästa våg är tio. Sen trettio. Kompetensen compoundar, pengarna compoundar, kontakterna compoundar. Farten bygger på sig själv.
Silicon Valley har haft den här mekanismen igång sedan 70- och 80-talet. Det är därför det är svårt att slå.
Vad som behöver finnas på plats
För att starta ett ekosystem från ingenting krävs fyra saker samtidigt:
1. Tidigt kapital. Inte grants från artonde organisationen som kräver att projektet uppfyller fjorton politiskt satta byråkratiregler. Riktiga pengar från människor som har gjort exits och vet vad de gör.
2. Founders med rätt rygg. Hög teknisk höjd, organiseringsförmåga, någon som redan byggt något. Antingen finns de i miljön eller så lockar miljön dit dem.
3. En talangpool som växer med bolagen. Juniorer som är lättformade. Erfarna säljare. Product managers som har implementerat tio gånger förut. Folk som har varit med på resan i tidigare bolag.
4. Möjligheten att överhuvudtaget komma igång. Innan du har en investerare är du på dina egna sparpengar. Du jobbar parallellt, tar tjänstledigt, lever på en konsultpott. Mitt eget startkapital var en konsultsumma jag jobbat ihop — det finansierade min tid till att bygga prototypen som blev grunden för Labelf.
Det här första steget är hårdare än folk tror. Och det är ett av stegen där samhället kan hjälpa till mest. Riktiga personaloptioner som inte beskattas sönder. K10-utrymme för founders och tidiga anställda. Skattelättnader för investerare som tar reell risk i tidiga bolag.
USA har QSBS — Qualified Small Business Stock. Investerar du i ett kvalificerat tidigt bolag och håller i fem år kan du undanta upp till tio gånger din insats, eller minst tio miljoner dollar, helt skattefritt vid exit. En investering på fem miljoner kan generera femtio miljoner i skattefri reavinst. Det är därför viljan att skriva tidiga checkar är så hög där. Uppsidan är gigantisk. Och uppsidan styr beteendet.
Skolor är nätverk, inte kompetens
Det första folk reflexmässigt pekar på är universiteten. Stockholm har KTH. Boston har MIT. Bay Area har Stanford.
Det är fel orsak.
All teknisk information finns på nätet. Allt går att lära sig själv. Det skolorna faktiskt levererar är nätverk: du lär känna någon vars pappa har gjort en exit. Du vet redan vem du ska ringa när du behöver en marknadsförare, för det var Lisa som var asbra på det när ni satt i samma föreläsningssal.
Den biten är värdefull. Men i ren kompetens spelar skolan ingen roll — den är försumbar. Skolornas roll är en effekt av att resten av ekosystemet redan finns på samma plats. Inte en oberoende fördel.
Och teknikteamet behöver inte ens sitta på samma plats. Mitt tekniska team är remote first. Det finns ingen anledning att produktbyggare ska sitta bredvid varandra och störa varandra när de ska koda. De kan lika gärna sitta i Discord som gamers — bygga sina grejer, dela skärm när det behövs.
Råtalent hittar det de behöver på papers och GitHub. De är inte beroende av att någon föreläsare lär dem grunderna.
(Det är en annan fråga om du brölar ut kodapor på meningslösa interna projekt utan verkshöjd. Då behöver du juniora ingenjörer på plats. Men det är inte den biten som bygger ett ekosystem.)
Du behöver en inhemsk early-adopter-marknad
Bygger du direct-to-consumer behöver du tillgång till en hemmamarknad som är early adopters, inte laggards. Operar du i ett land där alla väntar på att tekniken ska mogna är det jättesvårt att vara innovativ.
Sverige hade ovanligt hög internetpenetration redan under dotcom-eran. När det började röra på sig fanns en målgrupp på plats. Spotify föddes i ett land där smartphone-adoptionen var hög tidigt — det gav dem en bas att testa mot innan de gick globalt.
Det är inte en slump. Det är en förutsättning.
Och nu till den stora: buy versus build
Det här är det som hämmar Sverige och Norge mest just nu. Och det är det som politiker, enterprises och offentlig sektor faktiskt kan ändra på direkt.
Bygger du en B2B-produkt behöver det finnas en kultur av att köpa istället för att bygga internt.
Frågan en enterprise borde ställa sig:
Varför ska vi bygga det här verktyget själva, när 300 andra bolag har exakt samma problem?
För när du svarar "för att vi vill ha det skräddarsytt" och drar igång ett internprojekt med en av de stora konsultfirmorna så händer två saker:
- Du lägger flera gånger mer pengar än vad du hade betalat för en SaaS, och det tar flera gånger längre tid.
- Du dödar chansen för det inhemska startup som hade kunnat lösa problemet — för det får ingen kund, ingen referens, ingen omsättning.
Och när ditt internprojekt två år senare står stilla eller behöver kastas, då köper du en lösning från ett amerikanskt bolag som hann växa under tiden. Det svenska eller norska bolaget som hade en reell chans — som hade kunnat bli ditt amerikanska bolags konkurrent — finns inte längre. Du har valt bort hela det laget.
Det här gäller också kommuner, regioner, myndigheter och Försvarsmakten. Att låta enorma konsultbolag bygga in-house istället för att upphandla nya bolag är en nationell ekonomisk waste. Det är två tappade vinster: dyrare lösning och dödat ekosystem.
Var lägger talangen sina timmar?
Samma logik gäller dig.
Du har en begränsad mängd produktiva år. Lägg dem inte på Accentures stora kontrakt. Lägg dem inte på att bygga interna verktyg åt Amazon. Lägg dem inte på ett skräddarsytt system som dör med kontraktet.
Lägg dem på något som kan skala. Hitta ett problem som hundra bolag har och bryt ut det. Gå med på resan i ett tidigt bolag. Eller starta själv.
Du får inte ett Spotify ur ett bemanningsbolag. Och du får inte ett produktekosystem av ett land där produkttänkarna säljer sin tid styckevis till stora kontor.
Vad politiker kan göra konkret
Inget av det här behöver vara mystiskt:
- Mindre byråkrati kring grants. Hela industrin av "söka pengar"-konsulter är en effekt av ett trasigt system. Färre regler, snabbare beslut, mer kapital till färre projekt.
- Skattelättnader för tidiga investerare. Belöna risken. USA:s QSBS-modell är en bra utgångspunkt.
- Riktiga personaloptioner. Anställda nummer 1–10 ska kunna äga en meningsfull bit av bolaget utan att skatten sliter bort hela uppsidan. Och taket måste matcha hur stora bolagen faktiskt blir — tre miljoner kronor är ingenting när målet är unicorn-värdering. Större bitar ska löna sig privatekonomiskt, inte bestraffas.
- K10-utrymme och founder-vänlig beskattning. Det är där exits omvandlas till nästa generations investeringar.
- Buy-first-policy i offentlig sektor. Mindre upphandlingar dimensionerade så att unga bolag kan vinna dem.
Bolag som flyger drar in skatteintäkter från kunder över hela världen. Det är en gigantisk net positive. Att belöna risken i tidiga skeden är inte en kostnad — det är en investering med extrem hävstång.
Tack till de som vågar
Jag vill säga tack till enterprise-kunderna som väljer att satsa på nystartade bolag istället för att bygga allting själva med konsultfirmorna. Ni gör det som faktiskt skapar ekosystem. Och tack till alla som jobbar inne på enterprises och driver för "låt oss prova det här lilla bolaget" — det är ofta enskilda människor som öppnar dörrar.
Och till politiker, både svenska och norska: tänk på hur ni kan göra det lättare, öppnare, mer inbjudande. Förenkla. Belöna risk. Mindre 18 organisationer som söker pengar av varandra. Mer kapital direkt till de som bygger.
Tillbaka till frågan
Hur blir Oslo som Stockholm? Genom att norskt kapital återinvesteras i Norge istället för att försvinna in i Tesla via Oljefonden. Genom att norska enterprises börjar köpa från norska startups. Genom att den första generationen norska exits skapar founders och anställda som börjar om — med pengar, kontakter och ärr.
Hur blir Stockholm bättre än Silicon Valley? Genom att inte göra det misstaget Silicon Valley sitter fast i nu — för dyrt, för byråkratiskt på sitt eget sätt, för centraliserat. Sverige har lägre kostnader, en distribuerad talangpool, närhet till Europa och en ny generation founders som är hungriga. Det enda som saknas är att vi ska sluta vara så jävla rädda för att köpa istället för att bygga.
Det finns ofantligt mycket att göra. Och ingenting är uppfunnet ännu — folk tror alltid att saker är klara, men det är de inte.
Köp från startups. Återinvestera dina exits. Lämna konsultprojektet och bygg något själv. Och se de små bolagen för det de håller på att bli — inte för det de råkar vara just nu.
Det är så vi vinner.
